Veckans brott: Att inte använda Lex Sarah

Nu bryter vi tystnaden publicerar “Veckans brott” för att visa på situationer där socialarbetare upplever att de inte kan göra ett professionellt arbete, exempelvis på grund av direktiv, tolkningar av riktlinjer, organisationsproblem, eller resursbrist. Arbetar du med socialt arbete och har exempel på detta? Välkommen att skicka in en anonymiserad beskrivning av situationen tillnubrytervitystnaden [at] gmail . com eller via vårt formulär. Styrgruppen förbehåller sig rätten att besluta om vad som publiceras, samt att göra mindre redaktionella ändringar.

__________________________________________________________________________________

”I sann New Public Management-anda har vi under några års tid matats av chefer på alla nivåer med att vi ska skriva avvikelser när någon gör något fel, vi ska ta emot klagomål och vi ska skriva Lex Sarah-rapporter. Detta är en del av det systematiska förbättringsarbetet.

Klagomålen tycker jag är viktiga, för det är ändå klienten som klagar utifrån vad den ser, men jag har varit starkt kritisk till både avvikelser och att ens behöva komma till punkten där man gör en Lex Sarah. Jag har försökt hävda att det är bättre med en organisation där man snabbt undanröjer eventuella hot och fel genom att prata med varandra. Men jag har fel säger man.

Då har jag försökt att påpeka att människor har en tendens att bli sura om man får en avvikelse på hur man har gjort sitt jobb, men fått kontrat från cheferna att det inte alls är så; alla är professionella och avvikelser och rapporter får man inte bli arg för att man får. Som att en känsloreaktion går att styra… Så mot mina protester har jag, som den lydiga medarbetare jag är, skrivit avvikelser, tagit emot och vidarebefordrat klagomål och skrivit Lex Sarah-rapporter.

Mina kollegor har blivit sura på mig, mina chefer har suckat när jag har lämnat in klagomålen från våra klienter och suckat ännu mer när jag lämnat in Lex Sarah-rapporterna. Men jag har lydigt gjort som vår kvalitetsansvarige sagt att jag ska göra, trots att det verkar urbota dumt och leder till att vi alla som ska samarbeta är arga på varandra och mer och mer slutar att prata med varandra.

För några veckor sedan så hamnade en av mina klienter i problem med socialtjänsten. Han hade fullföljt sina åtagande till punkt och pricka men man hade tappat bort honom. Jag tog emot hans ilska som ett klagomål och skickade detta till berörd chef. Men jag ansåg också att det fanns en reell risk för att han skulle fara illa, så jag skrev en Lex Sarah (vilket jag är skyldig att skriva enligt lag) och skickade in denna till den som är ansvarig i vår kommun för att utreda dessa.

Det är då det händer. Jag blir hotad. Jag blir hotad av den chefen som skall utreda Lex Sarah-rapporten. Jag blir hotad av en representant för ledning som har sagt att man inte får bli arg om någon skickar en avvikelse, Lex Sarah-rapport eller tar emot ett klagomål. Personen skäller ut mig och säger att den kommer vidta åtgärder mot mig när den är åter i tjänst. Jag har haft en tung sten i min mage sedan dess. Kommer jag någonsin våga ställa mig på mina klienters sida? Jag vet faktiskt inte.  Kommer jag någonsin igen våga fullfölja min lagstadgade skyldighet och skriva en Lex Sarah-rapport? Jag vet faktiskt inte om jag någonsin kommer skicka in en till. Men framförallt – kommer jag kunna fortsätta jobba med det här och veta att jag inte kommer värna om de jag är till för? De som jag i min enfaldighet trodde att vi var till för att hjälpa.”

NBVTs kommentar:

Det är självklart av yttersta vikt att socialtjänstens arbete granskas och att missförhållanden lyfts. På så vis kan det sociala arbetet hålla högre kvalitet i framtiden och risker för klienter undanröjas. Från Veckans brott konstaterar vi dock att även då det finns utbyggda system, lagar och rutiner för att lyfta felaktigheter som sker inom socialtjänsten så kommer den enskilde socialarbetaren inte alltid ”igenom” systemet.

NBVT menar att ett skäl till detta är den tystnadskultur som finns inom socialtjänsten, som visar sig vara så pass stark att den står emot bestämmelser som lex Sarah. Socialsekreterare och chefer låter helt enkelt ofta bli att göra lex Sarah-rapporter. På vissa håll utreds lex Sarah-rapporterna av ansvariga som är lojala med en ledning som inte uppmuntrar att skicka dem vidare till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) trots att ärendet är av allvarlig karaktär.

Syftet med lex Sarah-bestämmelserna är att bidra till att den enskilde får insatser av god kvalitet och att skydda den enskilde från missförhållanden. Detta ska vara vägledande i tillämpningen av bestämmelserna om lex Sarah (Stockholm stads riktlinjer för Lex Sarah, antagna av KF i juni 2013. Dnr: 325-1033/2012). Anställda ska genast rapportera om de uppmärksammar eller får kännedom om ett missförhållande eller en påtaglig risk för ett missförhållande, som rör den som får, eller kan komma ifråga för, insatser inom verksamheten (14 kap. 3 § SoL och 24 b § LSS). När den som bedriver verksamheten tar emot en rapport om ett missförhållande eller en påtaglig risk för ett missförhållande ska det rapporterade utredas, dokumenteras och avhjälpas eller undanröjas. Om ett missförhållande eller en påtaglig risk för ett missförhållande är allvarligt ska den som bedriver verksamheten snarast anmäla det till Inspektionen för vård och omsorg (IVO).

Tystnadskulturen bidrar till att fel och misstag inte blir belysta och i värsta fall inte heller åtgärdade. Tystnaden och motviljan till insyn verkar bero på någon slags rädsla för att socialtjänsten, den egna enheten eller man själv som enskild chef eller socialarbetare kan riskera att hamna i dålig dager.

Risken är att lex Sarah inte blir mer än en chimär, en rutin som finns mest för syns skull. NBVT vill inte att hanteringen av lex Sarah ska förstärka känslan av att skyltfönsteraktiviteter pågår inom socialtjänsten, det vill säga aktiviteter som görs mest för syns skull och för att verksamheten ska framstå som fungerande utåt. Vi måste därför aktivt arbeta för att lex Sarah inte ska bli ytterligare en rutin i dagens New Public Management-system. Lex Sarah har potential att lyfta fram systemfel i ljuset, peka på otillräckliga förutsättningar och i slutändan bidra till ett bättre socialt arbete. Lex Sarah kan vara ett bra verktyg om det används i lärande syfte i verksamheten. Utifrån nuläget bör det dock övervägas om hanteringen av lex Sarah-rapporter ska skötas av en utomstående och oberoende part snarare än av socialtjänsten själv.

Den grundläggande frågan är emellertid vad som gör att tystnadskulturen är så stark att för få lex Sarah-rapporter görs. För att åtgärda det problemet behövs genomgripande förändringar i organisationskulturen i socialtjänsten snarare än förändrade interna rutiner. Dessutom krävs något så enkelt som tid för de anställda att hinna skriva det som krävs av dem. Det är svårt att bedriva ett systematiskt kvalitetsarbete i en stressad organisation.

Goda exempel i socialtjänsten – på riktigt: Ibland blir man så glad…

“Vår chef har så mycket annat att göra. Jag fick möjlighet, eller vad man ska kalla det, att driva arbetet med en familj framåt som jag ville. En flicka med missbruksproblematik förnekade under början av utredningen sina problem. Efter att vi hade lärt känna varandra lite så vände hon och berättade helt plötsligt allt för mig. Hon mådde jättedåligt och var rädd för att hon hade börjat med tyngre droger. Hon önskade själv en insats helt plötsligt.

Vi följde med henne i hennes tempo och gick in med ordentliga (dyra) insatser, nu när hon var motiverad och familjen gick med på frivilliga insatser. Vi lyckades hitta ett bra behandlingshem snabbt – inget av de vanliga ställena, utan utifrån rekommendation. Hon kom dit och var där ett tag. Efter ett tag stack hon hem. Jag fortsatte att motivera till insatser. Hon fick komma tillbaka till behandlingshemmet efter återfall. Sådär gick det lite fram och tillbaka. Nu har det gått många månader och hon har kommit ur missbruket. Vi har fått en förtroendefull relation och föräldrarna tackar socialtjänsten för att vi hjälpt deras barn när dom inte kunde göra det. Vi kramar om varandra när vi ses och hon får fortsatt stöd för att motverka återfall. Jag är stolt över hur jag har arbetat. Jag tror att det gett resultat att jag har funnits där och lyssnat på ungdomen och inte gett upp att tro att det går att få till behandlingen.”