Veckans brott: Klienten passar inte in

Nu bryter vi tystnaden publicerar “Veckans brott” för att visa på situationer där socialarbetare upplever att de inte kan göra ett professionellt arbete, exempelvis på grund av direktiv, tolkningar av riktlinjer, organisationsproblem, eller resursbrist. Arbetar du med socialt arbete och har exempel på detta? Välkommen att skicka in en anonymiserad beskrivning av situationen till nubrytervitystnaden [at] gmail . com eller via vårt formulär. Styrgruppen förbehåller sig rätten att besluta om vad som publiceras, samt att göra mindre redaktionella ändringar.

___________________________________________________________________________________________________________

“Jag utreder oro kring hennes barn på en barn- och ungdomsenhet i Stockholm. Hon är ganska ung; ungefär lika gammal som jag. Jag har precis börjat jobba med barnutredningar inom socialtjänsten. Hon har en omfattande psykiatrisk problematik och har haft långvarig kontakt med olika instanser inom psykiatrin. Hon har tidigare missbrukat droger, men slutade när hon fick barn. Utredningen som hon lyckades genomföra inom psykiatrin för några år sedan var inte riktigt rättvisande, eftersom hon kom dit då och var hög. Hon försöker nu själv få igång nya utredningar för att kunna få rätt medicinering och rätt terapi.

Hon och barnens pappa är inte goda vänner, men de har hittat ett sätt där barnen bor växelvis hos dem. Han röker kanske gräs och dricker några öl för mycket fortfarande, men det fungerar med barnen. Han är väldigt trött på att fortfarande behöva hantera hennes kriser. Innan hon går ner i sin egen avgrund åker hon först och lämnar barnen hos honom.

Utredningarna om barnen förlängs. Vi är några kollegor som ofta pratar om vad som är ”good enough” föräldraskap. Jag lär känna den här kvinnan under tiden. Pratar ofta med henne på telefon. Hon är en överlevare. Hon får mig ofta att tänka på hur olika förutsättningar jag och hon har haft att lyckas i livet. Hon hittar olika strategier att hantera sin ångest. Hon placerar barnen vid några leksaker, medan hon går in i duschen och släpper fram ångesten. Ingenting annat än att vara med barnen får henne att vilja leva, men viljan att vara med dem och att vara en god mor är stark. Ibland räcker inte viljan hela vägen och hon åker in akut till en psykiatrisk mottagning. Hon gör suicidförsök. Hon går ut och festar och hamnar i destruktiva relationer. Sedan samlar hon sig igen och då har barnen det ok hos henne.

Hon är en av de få som självfallet får fortsatt sjukersättning från Försäkringskassan. Det som blir hennes fall är bostadslösheten. Jag tror att hon flyttade omkring tjugofem gånger på två-tre år. Med sitt vinnande sätt hade hon lätt att få svarta, och någon gång vita, andrahandskontrakt i förorten. Problemet var, och är, att en nästan alltid måste hosta upp en eller två månadshyror i deposition. Ibland kunde hon göra det, men om hon av någon anledning tvingades flytta ut igen och tvingades börja leta nytt kontrakt så räckte inte pengarna. Då tog hon ibland kontakt med mottagningsenheten inom ekonomiskt bistånd för att försöka få eller låna pengar till en ny deposition. Hellre det än att tvingas bo på hotell med barnen, eller att låta barnen vara på heltid hos fadern – något ingen av föräldrarna ville.

Under tiden som jag utreder barnen tänker jag ofta på att hennes problem i kontakt med myndigheter och vårdinrättningar är att hon är så ojämn. Hon har stora svagheter och samtidigt så många styrkor. Hon är intelligent, ibland manipulativ och kan verka oerhört kompetent. Min gissning så här i efterhand är att hon hade fått mycket mer hjälp om hon inte så tydligt visade att hon hade en egen vilja och egna lösningar. Det passade inte ihop med vår byråkrati. Hennes önskan var att få ett stabilt boende så att hon kunde fokusera på sin psykiatriska utredning och behandling. Hon klarade inte att upprätthålla den planeringen när boende, ekonomi och barnens behov tvingades gå före. Hon snurrade runt, runt i samma ekorrhjul. Under ett par perioder hade hon några timmars boendestöd i månaden. Hon bedömdes för välfungerande för en träningslägenhet genom socialtjänsten, något som jag aldrig höll med om. Utifrån den manual med kriterier som hade utarbetats av kommunen så kanske det var en korrekt bedömning att inte ge henne ett boende. (Socialtjänsten kan ju inte agera bostadsförmedling!) Men utifrån en professionell bedömning av klienters behov och långsiktiga vinster för en hel familj – ja, vi borde ha kunnat ge henne och hennes barn ett boende. När hon till slut insåg att det inte fanns någon väg ut ur sin situation, då begick hon självmord. Jag är övertygad om att hon inte ville det, utan att det utlöstes av den här karusellen i kombination med hennes egen bräcklighet.

Jag gjorde allt vad jag kunde för henne. Att tänka på henne får mig idag att vilja fortsätta kämpa för att i framtiden ha möjlighet att göra ett bättre socialt arbete. Ibland blir jag bara ledsen. Jag undrar hur andra inom socialtjänsten och psykiatrin som arbetade omkring henne känner. Inget fel ansågs vara begånget av socialtjänsten. Inga samverkansrutiner sågs över och ingen vidare utredning gjordes. Det tog bara slut där och det här var bara ett ärende av mina andra tjugo.”

 

NBVT:s kommentar

Nu bryter vi tystnaden ser berättelsen ovan som en illustration för att socialarbetare ofta inte har möjlighet att bedriva det sociala arbete som behövs om klientens behov ska vara vägledande för stödet. Socialtjänsten är uppbyggd med olika enheter och verksamhetsområden, som ibland arbetar utifrån helt olika mål och rutiner. Ofta är det enbart ett par enheter inom verksamheten som har mandat att bevilja träningslägenheter som del i ett behandlingsuppdrag. Helhetstänkande och barnperspektiv kan lätt gå förlorat.

Socialarbetare lär sig dessutom att bli “organisationsprofessionella”, det vill säga att främst följa regler och rutiner på arbetsplatsen. Det är inte det samma som att vara en professionell socialarbetare om rutinerna motverkar det sociala arbetet. I en slimmad organisation finns inte utrymme att gå utanför ramar eller tänka långsiktigt, varför vi tenderar att bli alltmer byråkratiska. Ska vi ha en socialtjänst som tvingar klienter att anpassa sig till systemet eller annars riskerar att lämnas utan stöd?